Katter är som barn

Att ha 2st katter är som att förlytta sig bakåt i tiden till när Linus var liten. Det finns flera liknelser och ibland känns det som att jag har blivit småbarnsmamma igen efter att katterna blev 2 stycken. Dom väcker mig på nätterna, de jamar när de varit på toaletten, de talar tydligt om ifall maten är slut och de vill ha mer. Jag får plocka ner dom från gardiner, hyllor och de har omkull saker och mattorna ligger aldrig på samma plats hela tiden. Dom gör saker som dom VET att dom inte får göra ifall dom inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Dom kan vara riktigt klängiga. Ibland får jag även höja rösten och säga ifrån lite skarpare. Listan kan göras lång. Och precis som en småbarnsmamma plockar jag upp efter dom, gör rent i lådan, rättar till mattorna, ger dom uppmärksamheten, sätter fast saker med häftmassa så de inte ska åka i golvet osv...

Men så är det EN liknelse som nästan aldrig slår fel, det är helt otroligt att det är så!

När Linus var liten och tyckte om att leka med modellera så slog det aldrig fel att han alltid ville leka med leran precis efter att jag hade dammsugit. Aldrig annars, utan det var i stort sätt direkt när jag hade plockat in dammsugaren som han kom och sa "Leka med lera??". Varför jag suckade över det var ju för att den leran smulade så mycket och det var lersmulor i hela köket. Kul när man preciiis hade städat!? Men så är det ju, man leker med leran och så dammsuger man en gång till efterråt. Men jag tyckte det var lite ironiskt att han aldrig ville leka med leran andra dagar ;o)

Med katterna är det preciis samma sak, fast de vill inte leka med någon lera utan de bestämmer sig alltid för att ha en brottningsmatch så fort jag har dammsugit färdigt. Och det är ingen liten vanlig brottning heller utan en lite hårdare variant där hårtoffsarna ryker.

Så nu har jag precis dammsugit och sedan plockat upp hårtofsar och rättat till mattan...igen ;o)

Konstigt fenomen det där tycker jag ;o)